Trött och sliten...

Fast inte så konstigt kanske om man tänker på vad som hände igår kväll.
Har bara lite minne av vad som hände, men vet iaf att jag låg i sängen och skrek ljudlöst och säger till mig själv att jag håller på att bli galen. Messar min bästa vän att jag behöver hjälp för jag håller på att dö....
Börjar se dubbelt. Lyckas ta av mig lincerna utan att tappa ögonen... Lyckas även ta fram en godisbit ur väskan och trycka i mig den!
Sen hör jag hur mamma kommer ner i min trappa... Jag står då tryck mot väggen och skriker att jag blir galen hon får låsa in mig nu!! Mamma blir livrädd och frågar var min blodsockermätare är, vilket jag inte vet... Så mamma letar och jag letar så gott jag kan. Hittar den sedan och mamma lyckas ta socker på mig när jag är halvt utslagen i sängen.
Blodsockret ligger då på 2,9. Då har jag mått dåligt i över 1 timme.... Man undrar lite vad jag låg på först.
Mamma tvingar iaf i mig macka och juice och druvsocker. Och jag börjar långsamt lugna ner mig.
Messar min kompis igen och berättar varför jag fått panik. Han blir rädd men är glad att jag mår bättre och att han nu vet vilket skit jag har i mitt liv.
Kan inte säga att jag hatar min sjukdom den flyter på av sig själv... Men när sånt här händer vill jag bara försvinna och bli av med den!
Nu mår jag iaf bättre men kroppen är trött och sliten och man går inte så fort som man brukar. Men jag är glad att jag och mamma har ett särskilt band och en skyddsängel som vakar över oss. Hade mamma kommit ner någon stund senare är det inte säkert att jag hade suttit här idag...

//Johanna